Utställning
på Thielska galleriet september
– oktober 1993
Recension för SR P1 i Kulturnytt
Rolf Wohlin
Vill man få sig en föreställning om vari
hemligheten
med målarkonsten ligger, då ska man se Lars
Grandins
utställning på Thielska Galleriet.
Det är ett måleri, som är så
instinktivt medvetet
och känns så otvunget i sina
åtbörder över
duken eller papperet, att det helt undgår den där
förtvivlade prägeln av modänitet, av
”konst-till-varje-pris”, som jag skulle vilja kalla
för ”konståkning”. I
jämförelse kan
Lars Grandins måleri förefalla helt
konstlöst,
samtidigt som hans bilder alltid föreställer
mångtydiga
mänsk- liga situationer, psykologiska moment, poetiska
lägen
eller sammanfattningar i ett ting, ett skrov, en huskropp.
Och detta måleri genomför han med den exaktaste
…..
förundran. Något som kräver stor visuell
erfarenhet.
Han inte bara sovrar och rensar i seendet, sedan raffinerar han det
åt oss också, med en innerlighet som är
så
betvingande, därför att den ger sig på
hjärtat. Men ”hjärtats daning”
–
är inte det helt
överspelat i dagens läge? Jo, rent teoretiskt kanske
och om
man inte ställts inför det fenomenet på
länge. Men
när man väl står där,
framför en konst som
Lars Grandins, då blir man själv inne, medspelad och
anförtrodd hemligheten: hur djup en målarduk kan bli.
Låt mig ta en bild som exempel, nr. 15, som heter
”Utanför staden”. En man i halvfigur
står och
ser ut över en gammal stad, som är var och ens
”gamla
stad”. Står man och ser ut över en gammal
stad,
så står man på ett sätt, som man
bara står
på i det läget. Men i målningen ser vi
inte mannens
ben. De befinner sig utanför bild. Ändå
står han
så tillförlitligt, att han står i allas
våra
ben. Och vi i honom. Han som samtidigt som han ser ut
över
staden, också är en del av den. Mannen
utanför staden
står och ser på sig själv som stad.
Det är det vi ser. Och vi delar hans öde, hans minne.
Det ligger inget trolleri i detta. Det är rent
måleri. Och
på Thielska hänger ett fyrtiotal sådana
bilder av Lars
Grandin, om ni skulle vilja kolla upp hur det här
går till.
Rolf
Wohlin
September
1993
Utställning på
Kungliga Akademien för de fria konsterna, Galleri Öst
Recension
för SR P1 199-09-29
Det är lätt att få uppfattningen att den
svenska
konsten bara är en jargong som vem-som-helst kan
lägga
sig till med; en jargong som mycket snart föder ett
så
kallat ”spännande projekt” och som det
lika snart
gäller att prata sig ur!
Men vid sidan av alla dessa ”spännande
projekt”,
så försiggår det faktiskt ett intensivt
rent
måleri i Sverige – ofta negligerat,
därför att
det (måleriet) inte är lika lätt att prata
sig varken
in i eller ur.
Lars Grandin, som nu ställer ut i konstakademiens
östra
galleri, är en av våra genialaste målare,
med en
uttrycksförmåga självklar som ett
blodomlopp och lika
syresättande. Oftast ”motiverar” Lars
Grandin sina
målningar under en högväxt, komplex himmel
som tycks
innehålla hela vädersystemets utveckling,
över ett
händelseförlopp som är både sol-
och
månbelyst. Mot dom där meterologiska och
dygnsrytminska
gåtfullheterna,
som kan vidga sig i oanade geografiska svalg, mot dom figurerar
så individerna, människorna och utför sina
liv: Hon
väntar, hon cyklar, hon bär, hon bär, hon
är
på resande fot, hon gör något utan
åthävor
eller hon möts … i en stad på rot. I Lars
Grandins
måleri blir vi grundligt … förflyttade
utan att vi
helt vet vart, trots att det alltid handlar om ett
återseende. Vi
påminns om något vi inte kan vara utan, men vi
förstår inte riktigt vad det är.
Den här allmänmänskliga eller t.o.m.
arkaiska verkan som
Grandins bilder får, den har sin grund i att han
målar av
erfarenhet, av rön han gjort och som bottnar i den rena
färgen. Hans motiv kommer ur själva färgen,
ur
erfarenheten av vad färg är och vad han kan
göra med
den. Det är ett måleri utan skal. Att det allt som
oftast
växer fram en båtfärd som delmotiv kommer
sig
säkert av att Grandins färgkännedom vuxit
sig stark just
vid vatten eller på sjön.
En av hans utställnings många pärlor
är en liten
duk med titeln ”Vindby” som är ett helt
epos på
temat ”Navigare necesse est” – navigera
är
nödvändigt, samma ”navigera” som
efter
stjärnorna.
Alla ni som känner en längtan efter ett
primörmåleri, se till att ni navigerar er till
Konstakademien före den 10 oktober.
Rolf
Wohlin
7/9 1999
|