Startsida   Målningar   Litografier   CV   Egen text   Skrivet   Recensioner   Kontakt   Aktuell Utställning


Dagens Nyheter 1984-05-04

Svenska Dagbladet 1999-09-11
Dagens Nyheter 1977-02-28 Svenska Dagbladet 1984-04-28 Svenska Dagbladet 1993-09-18


Utställning på Thielska galleriet september – oktober  1993

Recension för SR P1 i Kulturnytt
Rolf Wohlin


Vill man få sig en föreställning om vari hemligheten med målarkonsten ligger, då ska man se Lars Grandins utställning på Thielska Galleriet.

Det är ett måleri, som är så instinktivt medvetet och känns så otvunget i sina åtbörder över duken eller papperet, att det helt undgår den där förtvivlade prägeln av modänitet, av ”konst-till-varje-pris”, som jag skulle vilja kalla för ”konståkning”. I jämförelse kan Lars Grandins måleri förefalla helt konstlöst, samtidigt som hans bilder alltid föreställer mångtydiga mänsk- liga situationer, psykologiska moment, poetiska lägen eller sammanfattningar i ett ting, ett skrov, en huskropp.

Och detta måleri genomför han med den exaktaste ….. förundran. Något som kräver stor visuell erfarenhet. Han inte bara sovrar och rensar i seendet, sedan raffinerar han det åt oss också, med en innerlighet som är så betvingande, därför att den ger sig på hjärtat. Men ”hjärtats daning” – är inte det helt överspelat i dagens läge? Jo, rent teoretiskt kanske och om man inte ställts inför det fenomenet på länge. Men när man väl står där, framför en konst som Lars Grandins, då blir man själv inne, medspelad och anförtrodd hemligheten: hur djup en målarduk kan bli.

Låt mig ta en bild som exempel, nr. 15, som heter ”Utanför staden”. En man i halvfigur står och ser ut över en gammal stad, som är var och ens ”gamla stad”. Står man och ser ut över en gammal stad, så står man på ett sätt, som man bara står på i det läget. Men i målningen ser vi inte mannens ben. De befinner sig utanför bild. Ändå står han så tillförlitligt, att han står i allas våra ben. Och vi i honom. Han som samtidigt som  han ser ut över staden, också är en del av den. Mannen utanför staden står och ser på sig själv som stad.

Det är det vi ser. Och vi delar hans öde, hans minne. Det ligger inget trolleri i detta. Det är rent måleri. Och på Thielska hänger ett fyrtiotal sådana bilder av Lars Grandin, om ni skulle vilja kolla upp hur det här går till.


                Rolf Wohlin
                September 1993


Utställning på Kungliga Akademien för de fria konsterna, Galleri Öst

Recension för SR P1 199-09-29

Det är lätt att få uppfattningen att den svenska konsten bara är en jargong som vem-som-helst  kan lägga sig till med; en jargong som mycket snart föder ett så kallat ”spännande projekt” och som det lika snart gäller att prata sig ur!

Men vid sidan av alla dessa ”spännande projekt”, så försiggår det faktiskt ett intensivt rent måleri i Sverige – ofta negligerat, därför att det (måleriet) inte är lika lätt att prata sig varken in i eller ur.
Lars Grandin, som nu ställer ut i konstakademiens östra galleri, är en av våra genialaste målare, med en uttrycksförmåga självklar som ett blodomlopp och lika syresättande. Oftast ”motiverar” Lars Grandin sina målningar under en högväxt, komplex himmel som tycks innehålla hela vädersystemets utveckling, över ett händelseförlopp som är både sol- och månbelyst. Mot dom där meterologiska och dygnsrytminska gåtfullheterna, som kan vidga sig i oanade geografiska svalg, mot dom figurerar så individerna, människorna och utför sina liv: Hon väntar, hon cyklar, hon bär, hon bär, hon är på resande fot, hon gör något utan åthävor eller hon möts … i en stad på rot. I Lars Grandins måleri blir vi grundligt … förflyttade utan att vi helt vet vart, trots att det alltid handlar om ett återseende. Vi påminns om något vi inte kan vara utan, men vi förstår inte riktigt vad det är.

Den här allmänmänskliga eller t.o.m. arkaiska verkan som Grandins bilder får, den har sin grund i att han målar av erfarenhet, av rön han gjort och som bottnar i den rena färgen. Hans motiv kommer ur själva färgen, ur erfarenheten av vad färg är och vad han kan göra med den. Det är ett måleri utan skal. Att det allt som oftast växer fram en båtfärd som delmotiv kommer sig säkert av att Grandins färgkännedom vuxit sig stark just vid vatten eller på sjön.

En av hans utställnings många pärlor är en liten duk med titeln ”Vindby” som är ett helt epos på temat ”Navigare necesse est” – navigera är nödvändigt, samma ”navigera” som efter stjärnorna.
Alla ni som känner en längtan efter ett primörmåleri, se till att ni navigerar er till Konstakademien före den 10 oktober.


                Rolf Wohlin
                7/9 1999