Lars Grandin

1942 - 2010

Den 12 oktober gick Lars Grandin ur tiden, han fick somna in i sin ateljé med familjen vid sin sida.

Vi var några stycken som gick en promenad för många år sedan, jag minns att Lars stannade plötsligt och pekade upp mot den grå himmelen och sa, där flyger två örnar. Vi andra såg inget tills någon tog fram en kikare, och visst, mycket högt upp flög två örnar. Det säger en del om Lars blick, han såg.

I sin ateljé satt Lars tålmodigt, med örnens blick och inväntade bytet, felet i målningen, det som fattades eller det som måste bort eller korrigeras. Jorden, vattnet och luften har varit det återkommande under åren, och människan. Ofta bara som en fläck men alltid känner man figurens karaktär, kvinna eller man, vilande eller i rörelse, tung eller lätt, figurerna ger landskapet ett rum och en skala. Himlen är ofta hög. Som jag upplever det finns det en berättelse i hans målningar som titlarna kan ge en nyckel till, t ex Viljor, Bördan, Resan, Förfriskningen. Först ser man måleriet, sedan berättelsen, allt sker inom ramen. Ingen undran om fortsättning utanför. Det blir ofta till stor poesi och stort måleri, inom ramen. Lars var landskapsmålare men jag har aldrig sett honom sitta ute i naturen och måla, det han sett filtrerades genom honom i ateljén tills det inte fanns mer att tillägga och målningen är där med sin luft och självklarhet.

Lars var en människa med stor integritet, långsam och saktmodig, men i sitt stora allvar alltid beredd till ett skämt, ofta om sig själv, alltid med värme om andra. Vi är många som försökt få loss femkronan på golvet, lyft den blytunga tändsticksasken på bordet, blivit rädda av den grymtande vildsvinsgalten i buskaget. Mycket finns att berätta, i humorn var han blixtsnabb. Det har säkert också många av hans elever fått erfara.

Under åren 1978 - 1983 var Lars lärare vid Valands konsthögskola och tidvis vid Pernbys målarskola under senare år. Lars hade 7 separatutställningar, bl a på Thielska Galleriet 1984 och 1993 samt Galleri Öst, Konstakademien, 1999 och senast i Galleri Väst, Konstakademien 2006.

Lars har satt sig i sin båt, hissat de nya seglen, de röda. Så kom vinden som förde honom bort. Vem skall nu säga oss namnet på fisken vi har på flugspöet, eller fågeln som hastigt flög förbi, och vars sång vi hör?

Ulf Gripenholm

För många år sedan knackade jag på Lars Grandins ateljédörr i Konsthögskolan och släpptes in. Han var välklädd i skotsk tweed, han rökte pipa och i ett hörn stod kastspön med egenhändigt tillverkade flugor. De vackraste jag sett. Att se denne distingerade gentleman på konsthögskolan 1968, studentrevolternas år, var ytterst märkvärdigt. ; elegans i tweed var knappast moderiktigt.

Jag steg alltså in i ateljén och på staffliet stod en målning av en älg i dimma. Hornen var svarta, grovt uppstrukna; sådana horn har ingen älg någonsin haft – men målningen var likafullt otroligt sann. (jag hade i minnet en älg som hindrat min reträtt från ett ute-dass. Hornet var exakt så hotfulla som på Lars Grandins målning. I övrigt fanns inga likheter.) Efter att ha sett någon sekund på älgen förstod jag att jag sett något i sin art fulländat och att därför inte fanns någon anledning att ”kritisera” den. Jag tackade för mig och gick ut ur ateljén.

Efter många år satt jag i väntrummet till en ögonklinik och där på en vägg hängde Lars älg. Tiden hade varit varsam mot den. Målningen var ännu starkare än jag mindes den. Av akademiskt kunnande urskiljde jag inte ett spår men den var – obegripligt – bra.

Tiden gick och fick höra att Lars hade blivit lärare på Valand i Göteborg. Vad kunde han lära ut? Vad kunde han dela med sig av sin naturbegåvning?

Men Lars hade också en ”kulturbegåvning” ; han kunde tala till dem som hade öron höra med. (Alla har inte det)

För inte så längesedan hälsade jag på honom i Ericsberg nedlagda folkskola. Han plockade fram en bok om en av de verkligt stora italienska målarna, Francesco Guardi, som målat venetianska vyer med massor av ett par centimeter långa figurer varav många gondoljärer.

Guardi var en underbar målare och hans små figurer hade i sig alla människor muskler och oro. Vi tittade på dem med förstoringsglas och beundrade dem och talade om dem.

Lars Grandin var en svensk Guardi. Samma rokoko, ljust lätta ljus och ändå vemodiga ton, milslånga avstånd till horisonterna...

Lars Grandin var en fin målare. Mycket, mycket fin.

Ulf Linde